Varning för dåligt skrivet inlägg.


Läser en tråd i ett forum som ger mig kalla kårar och fler rynkor i pannan än vad jag behöver. Det är en tjej född 1993 med trasigt hår och kajal i hela ansiktet som nyss fått reda på att hon är gravid. Hon fick ett plus igår och har redan skrivit ut det på bilddagboken/emocore/facebook och gjort en blogg som heter något med 'ungmamma'.
I förgår skrev hon på sin bilddagbok att hon ska anmäla hennes mamma som har misshandlat henne, både psykiskt och fysiskt. Nu två dagar senare har de redan bestämt att bebisen ska bo hemma hos 'mormor' och den nyblivna mamman ska hälsa på bebisen på lov och ibland på helger. Fast hon säger inte bebisen, utan hon skriver att hon ska hälsa på 'det'.
Hon skriver på bdb att hon inte vet vem som är pappan, men hon antar att det är hennes pojkvän sedan tre veckor tillbaka. Att magen redan putar ut verkar hon inte tänka på.

Jag trodde inte det gick att komma lägre ner i misslyckandet av mammarollen (om man räknar bort alla alkoholister, narkomaner, misshandlare och pedofiler såklart) än Mikaela Loven (micahs.se). Mest vill jag ge Mikaela en kram och säga att hon inte kunde kontrollera något av det här. Det är så tydligt på hennes sätt att skriva att hon fortfarande är ett barn. Hon har nog gjort allt hon kan med tanke på var hon befinner sig i livet. Saker blev inte som de skulle bli och hon har inte fått rätt hjälp. Jag ser hennes blogg som ett undermedvetet skrik på hjälp.
Men den här andra tjejen, 93an, henne vill jag mest ge en käftsmäll i ansiktet (i alla fall bildligt). Jag kan inte förstå hur hon resonerar, hur hon ger ut sitt liv på internet och tänker lämna sitt barn till sin mamma som hon några dagar tidigare tänkte anmäla för misshandel.

Det är skillnad på att inte vara mogen än och att vara dum (rent ut sagt).




Det är den här sortens mamma som 93an är som skapar fördomar om unga mammor i allmänhet. Jag lider med er som klarar ert jobb galant men ändå får snea blickar på gatorna. För er som nästan blir lite smällda i ansiktet när någon berättar för er en så självklar sak som att bebisar inte får sova på magen. För er som får kommentarer bara för att ni är unga och mammor.

Vad kan man göra för att aktivt hjälpa barn som man vet far illa?
Både de flickor som blivit mammor och deras barn. De flickor som gjort allt de klarar av, med det inte har varit tillräckligt, de ska inte få smällar i ansiktet, de behöver hjälp. Hjälp utan att bli dömda.